Nyheter
Jonathan Brobergs julaftonskrönika
- när små ting blir de största
Klockan är 09.39. Morgonens mörker har skingrat sig. Och det ljus som släpps fram förkunnar att det är ännu en julafton. Vit ligger snön. Ett par rådjur ligger i sin tur i den utanför vårt fönster och här sitter jag vid frukostbordet, redo att ta mig an den första av många traditioner som den här dagen har – julaftonskrönikan.
För min del blir julen tämligen annorlunda jämfört med de senaste årens jular. Jag kommer i år inte att fira julafton med min forna kärnfamilj, utan med min sambos dito.
Det medförde att jag träffade min kära syster och hennes man (att skriva ”man”, i betydelse av de numera är gifta, lär ta lång tid för mig att smälta) för en fika runt Götgatsbackens magtrakt. Vi bytte julklappar, någon drack ”tomtelatte” och jag fick frågan om vilka stora ögonblick jag tar med mig från året som varit.
Jag berättade om tre stora ting, en med negativ klang och som antonym till den hade jag två positiva händelser att förtälja.
Den negativa hörde ihop med an av de positiva.
Jag var i våras i Long Beach i USA och rapporterade från VM i BJJ. Det gick oväntat tungt för svenskarna där medaljhopp efter medaljhopp fick tidigare respass än någon egentligen hade trott. Så jag fick en dag oplanerad ledighet.
Jag tog mig ut på havet, som jag för övrigt ofta gör när jag får tid. Den här gången hade jag vittring på ett av mina stora mål i livet – att få se blåval. Bara fem dagar innan jag kom till Long Beach hade flera fiskare i hamnen kunnat se en blåval med en kalv, och medierna rapporterade flitigt om det.
Ute till havs såg jag mycket. Men ingen blåval den här gången heller.
När jag kom hem till Sverige igen, efter en fin USA-resa, var jag trött. Så trött.
En av nätterna skakade jag och sov inte en blund.
Jag tog mig till jobbet och sade till Mona, min underbara vän och chef, som det var – att jag hade haft kanske mitt livs värsta natt.
Min inplanerade resa till Mexico och VM i thaiboxning avbokade jag i samråd med henne. Och efter det har jag brottats hela hösten med mitt välbefinnande. Jag har gjort en ordentlig utredning om min mage (som visade att jag var frisk, och alltså var sjuk i IBS). Jag har dragit ner på tempot en aning, i den mån det går i det här jobbet och jag har också anlitat en ”kick-ass-coach” som ska hjälpa mig med de mentala bitarna.
Jag vet att jag är lyckligt lottad som får ha jobbet på förbundet, men det är också ett väldigt slitsamt arbete under perioder och jag har dessutom alltid haft en hög ambitionsnivå med arbetet och inte sällan tagit på mig alldeles för mycket att göra. Det har trängt undan mitt privatliv och i höstas var det som att livet stod över mig, stirrade in i mig och skrek ”nu lyssnar du på mig”. Så jag hade inget val längre än att höra vad livet hade mig att säga.
Och i februari ska jag sätta mig vid skolbänken igen, en kväll i veckan. Jag har blivit antagen till en poesikurs, för att hitta tillbaka till min gamla vän skrivandet – som jag inte hunnit träffa annat än i jobbsammanhang det senaste året.
Jag fullkomligt älskar livets eklektiska moment. Tidigt i våras blev countryrapparen Colt Ford känd för mina öron. Och med hans musik smittades jag av fler countryrappares toner och för bara ett par dagar sedan släppte Struggle Jennings en EP med sin mamma Jenni Eddy Jennings. Jag kan inte sluta lyssna på den.
Den visar, både inåt och utåt så att säga, att familjen är det allra viktigaste. Och med det återkommer jag gärna till den första helgen i september i år. Min lillasyster Josephine fick då, inför vänner och familj i Vamlingbo kyrka på Gotland, sin Andreas. Och det är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma.
Samtidigt fick den stunden mig att inse att tiderna förändras också för mig, som de alltid gör för alla. Vår lilla kärnfamilj: min mamma, min pappa, min syster och jag har fått konkurrens. Och även om kärnan sedan länge såtts i en annan rabatt blev det påtagligt att den tid vi hade tillsammans som familj under ett och samma tak troligen aldrig kommer tillbaka, men den finns där som grund för oss att ta oss an framtiden, när kärnorna blivit växter med blommor på.
Jag har alltid verkligen älskat min familj.
Och jag älskar verkligen min Sara.
Därför var det lite extra vackert att se VM i jujutsu, som i mångt och mycket också handlade om familjen. Dels jujutsufamiljen, som enades under några fantastiska dagar i Malmö i november. Och dels jujutsufamiljerna som präglar idrotten i stort. Där var hela familjen Widgren involverade. Syskonen William och Fanny Seth-Wenzel var med och vann både guld och ett brons. Och där var pappa Joakim Vistam och dottern Isabelle på plats också. Och Martin Ingholt med sonen Elias.
Isabelle Vistam träffade jag som hastigast. En supertalang som haft skadebekymmer utöver det vanliga och inte fått karriären dit hon eller någon annan velat. Hon funderar nu på att kanske lägga jujutsun åt sidan helt.
Ändå, när William Seth-Wenzel vann sitt VM-guld, var Isabelle framme med tårarna rinnandes nedför sina kinder och gratulerade nära vännen William. Isabelle var nästan gladast av alla, och jag tycker sådant är förbaskat fint. Isabelle Vistam blev för mig symbolen för hur sammansvetsat det svenska jujutsulandslaget var under detta VM. Som en, ja, stor familj.
Kanske kan Isabelle bli en eponym för hur man gläds åt andras framgång, nu när hennes egna idrottsliga gulddrömmar känns långt borta.
Med de orden lämnar jag årets julaftonskrönika därhän. Så när som på att jag hoppas innerligt att Alexander Gustafsson vinner mot Jon Jones en 29:e december, inte i Las Vegas, utan i Inglewood nu…
Jag får passa på att tacka er alla som tar er tid att läsa den och jag önska er alla en god jul.
Vi ses och hörs.
Ta hand om er.