Tack för allt, Rob Haans

Jag minns att jag hade tagit min cykel till en strand i närheten av staden där sanden var lavasvart. Där stod jag i dagsljuset och begrundande när mörkret allt mer påfallande kom för min blick. Det var på många sätt en fantastisk stund där och då. 

Det svenska novembermörkret är emellertid något helt annat. Det här är mycket djupare, råare och känns på något sätt som att lägga sig till sömns i en säng som inte varit bäddad under dagen.

Välkomnar Kung Bore – och tar farväl av Rob Haans

Det behövs sannerligen ljusglimtar för att inte tröttna nu.
Det sägs att ett snöfall är på ingång över huvudstaden, och även om jag aldrig varit någon stor supporter av Kung Bore får det faktiskt gärna snöa nu. Om inte annat för ljusets skull.

Igår var jag och min sambo Sara på årets första julmarknad och åt våfflor med hjortronsylt och drack glögg. Det var som att återse en god vän och få ett varmt leende tillbaka. Jag gillar, förresten, när Sara ler mot mig. Det tröttnar jag aldrig på.

Vad har då detta med Rob Haans att göra.
Inte ett skvatt.
Men han lämnar landslaget i jujutsu efter nio guldkantade år.
Och kanske har han varit solrosen som fortfarande står pall när hösten trängt sig på.

Den varme holländaren med den säregna coachstilen har verkligen nått en slags kultstatus, nästan. Och tacka för det.
Haans är en orsak till att svensk jujutsu upplevt sin största guldålder sedan – ja, jag vet inte när. Symptomatiskt blev hans sista coachgärning överhuvudtaget Fredrik Widgrens redan klassiska finalmatch mot fransmannen Kunsa.
Vi vet alla hur det slutade.

“samtidigt tror vi att för att vi ska kunna lyfta svensk jujutsu behöver vi få in lite nya perspektiv och tankar”

Jag själv minns när Michael Kuntz, förbundskaptenen, meddelade mig att landslaget hade plockat in Rob Haans, den då själv trefaldige världsmästaren. Det här var i april 2011. Så här sade Michael Kuntz till vår hemsida då om det som undertecknad kallade för ”supervärvning”.
“- Vi har haft kontakt under en längre tid med Rob. Det är en väldigt trevlig och ödmjuk kille, med en enorm kunskap och status.
– Haans är väl införstådd med den svenska kulturen, men samtidigt tror vi att för att vi ska kunna lyfta svensk jujutsu behöver vi få in lite nya perspektiv och tankar. Rob kommer att ge oss det – och mycket mer.”, sade Kuntz då.

Man kan ju inte direkt påstå att han var fel ute. Tvärtom.
Haans har verkligen bidragit med både hjärta, kunskap och ett engagemang som egentligen bara kunde sluta i den succé vi har fått uppleva.

Under mina år i förbundet har jag lärt mig att bli lite mer hårdhudad när det kommer till farväl. Ty, många är de nu, profilerna, som tackat för sig och som har lämnat över till nya profiler.

Tiggde till sig min orangea slips

Men vissa, som Rob Haans, kommer att ha en speciell plats kvar hos mig.
Inte enbart för att han lyckades tigga till sig min orangea slips jag hade på mig under Kampsportsgalan 2014.
Rob Haans är redan saknad.
Som jag också saknar den där stunden på lavastranden vid Reykjaviks barm.

Jag kommer också att sakna Martin Ingholt i landslaget, som också lämnar sitt uppdrag. Lite märkligt sammanträffande är ju i allt detta att Rob Haans faktiskt efterträdde just Ingholt 2011.

Martin är en otroligt varm personlighet med stort jujutsuhjärta och hans gärningar har också i högsta grad varit betydande för svensk jujutsus utveckling på senare tid.

Foto: Hamid Ershad Sarabi