Demokrativeckan: intervju med MMA-ledaren Robert ’Bobby’ Sundel

Idrottens samhällsnytta sett ur ett hälsoekonomiskt perspektiv har länge fungerat som ett argument för statligt och kommunalt stöd till det svenska föreningslivet.

Att idrotten även besitter kraft att förena och integrera människor över köns- och nationsgränser har även det  lyfts fram som hörnstenar på vilka den svenska idrottsrörelsen vilar.

Få människor i kampsportssverige har arbetat närmare med frågorna än Malmös Robert “Bobby” Sundel. Från lokalerna i Rosengård centrum har Bobby i snart 20 år bedrivit kampsportsträning och otaliga ungdomar har kommit att se mattorna som ett andra hem, däribland forna UFC-fighters som exempelvis Martin Svensson. Vi satte oss ner med Bobby för att diskutera hans syn på föreningslivets status anno 2022.

– Dom som säger att kampsportsträning inte är en sund sysselsättning för ungdomar har aldrig varit här nere.

Det är ett passionerat tonläge när Bobby talar. Från den egna karriären som bland annat innefattar flertalet internationella guldmedaljer i BJJ och ett professionellt MMA-facit på 8-4, är han alltjämt en av de eldsjälar som med kampsporten som verktyg dagligen arbetar med unga killar och tjejer, inte sällan från resursfattiga hem.

– Det är väl knappast en hemlighet för någon, att Rosengård att ett ekonomiskt utsatt område. Det är ju därför vi är här, det är här vi behövs.

Idrottens förmåga att positivt engagera ungdomars liv ligger Bobby nära hjärtat. Utan att pausa fortsätter han att berätta om vikten av träning, en tillåtande miljö och tydlig gränssättning. Att garantera rättigheter men också att ställa krav är centralt i arbetssättet.

– Ungdomar älskar att testa gränser. Det får dom också möjlighet att göra här men under tydliga ramar. Det finns beteende som kan accepteras och det finns beteende som inte kan accepteras och det är upp till oss som vuxna att definiera var dom gränserna går. Överskrider du dom får du lämna mattan. Du är välkommen tillbaka men du ska ha blivit klokare andra gången.

Ett socialt ansvarstagande präglat av mötet mellan ungdomar och majoritetssamhälle är en medveten strategi föreningen arbetar utifrån. På Frontier subventioneras polisanställdas träning som ett led i detta. Bobby beskriver sin vision av föreningen som en plats där individer från olika bakgrunder och förutsättningar möts och tillsammans bildar gemenskap.

– Tillsammans kan vi anamma rätt beteende, bekräfta ungdomarna, arbeta med positiv feedback och med relativt små verktyg skapa stor skillnad. Det kan komma in dom som kanske aldrig idrottat alls förut, som börjar känna hur det är att träna sig trött och helt plötsligt börjar dom få fason på skolan.

Samarbete med Malmös skolor är något föreningen har lång erfarenhet av och alltjämt engagerar sig i. Kontakten med Malmö stad beskriver Bobby som god men samtidigt resurskrävande för den ideella föreningen.

– Jag skulle önska att det fanns enklare möjligheter för oss att samverka tillsammans. Jag vill trots allt tro att det goda föreningslivet har arbetat upp ett förtroendekapital genom åren som visar att vi är villiga att engagera oss. Men ofta är det så mycket som krävs bortom kärnverksamheten. Administrationen är till exempel inte ett problem för Malmö FF eller Malmö Idrottsakademi (MIA) men för oss är det ett hinder.

Under valrörelsen har idrott i allmänhet, och idrottande i socialt utsatta områden i synnerhet, kommit att segla upp som en uppmärksammad fråga. Samtliga partier tycks vara överens om att idrottsligt engagemang även kan ses som en brottsförebyggande åtgärd och en kraft för ökad integration. För Bobby som drivit sin verksamhet i Rosengård sedan 2002 är det en välkomnande diskussion samtidigt som han höjer ett varningens finger.

– Risken som jag ser det är att dessa löften och satsningar slukas av administration och inte når själva verksamheterna på gräsrotsnivå. Här tror jag det är jätteviktigt att man använder sig av de lokala förmågorna som redan finns och som ofta arbetar i motvind.

Efter en kort paus fortsätter han:

– Ibland handlar det kanske inte bara om vad vi kan göra för staden utan också om vad staden kan göra för oss som ser oss själva som goda krafter för integration och brobyggande.

Text: Mathias Schiemann