Thomas von Gegerfelt: aikidon upprepningens konstform

Stockholm inväntar våren.

Det är brytpunkten mellan vinter och vår, den som andas en alldeles säregen luft. Vindar leker lite vildare. Fåglar flyger fortare. Förändringens tid frodas.

Hos Stockholm Aikikai, en av SB&K:s äldsta föreningar, är det åter träning. Det är egentligen inget som förändrats med det för Thomas von Gegerfelt. Han har varit klubben lojal sedan 1966, då han som livstörstande 16-åring gjorde sitt första pass.

– Jag skulle fylla 16 när jag började träna. Man kom i skolan i kontakt med karate. Några av oss kunde med handflatan slå av flera blyertspennor samtidigt (skratt). Sedan var det en morbror till mig som jobbade hos Stockholm Spårvägen, han hade börjat träna självförsvar nere vid gamla spårvägsområdet.

Så blev det aikido 

Thomas von Gegerfelt följde med sin morbror, och det blev inledningen på en lång träningsbana.

– Jag blev bjuden att följa med och träna med gamla spårvägsgubbarna. Tränaren vi hade då var förresten Jan Beime, det var ju han som egentligen var grundaren till aikidon i Sverige som den ser ut idag. Han sade ”Nu kommer du till Brännkyrkahallen och tränar” och på den vägen är det. Det här var en bit in på nya året 1966. Så jag har hållit på med det här i drygt 60 år nu.

Det tog några år sedan kom den första dangraden – i Tokyo.

– Jag fick ett stipendium så jag kunde åka till Japan 1970, där tog jag som 20-åring min första dangrad hos Hombu Dojo. Sedan har det liksom fortsatt. Jag har varit på otaliga träningsläger runtom i världen, men basen har alltid varit här i Brännkyrkahallen. Stockholm Aikikai har hela tiden varit min klubb.

Thomas, aikido då kontra hur aikidon ser ut idag – hur skulle du beskriva det?

– Oj, en skillnad är att vi idag har översatt namn och nummer till svenska på teknikerna. Men teknikerna som vi tränar är exakt likadana nu som då. Men vi lär oss ju mer och det kommer mer influenser och så vidare, det gör det ju med nästan allt. Men det här med ”ki” i aikido är väldigt viktigt och väsentligt, det är ett sätt att koppla bort aktiva muskelgrupper från att knuffa och slita och dra i partnern och istället hitta den här rytmen och kontakten med partnern – så att två individer på ett visst sätt blir en i rörelsen och i tanken. Det fungerar rätt bra och ofta är det fascinerande när det kommer nybörjare.

Han beskriver ytterligare skillnader från förr.

– En annan stor skillnad är att det finns många fler instruktörer idag som kryssar runt världen, idag är det lättare att kommunicera med varandra och man ser folk och kan se på grejer som andra gör och så. Förr satt man och tittade i böcker på de stora instruktörerna.
– När jag då höll på i unga år och kikade i böckerna, sedan kom man till Japan och så fanns de på riktigt, det var en oerhörd känsla.

Att ta sig till Tokyo på den här tiden var också lite speciellt.

– Själva resan till Japan har ju ändrats också. Då var det båt från Värtan till Helsingfors, tåg till Viborg vid ryska gränsen. Därifrån tåg till Moskva, sedan transsibiriska järnvägen till Nakhodka därifrån var det båt till Yokohama och sedan till Tokyo. Ja, det var en resa som tog en vecka.

“Ki” är själva grejen

Thomas återkommer flera gånger i intervjun till ”ki”.

– Annars är det som sagt i grunden inte så stor skillnad, det handlar om att utveckla sin ”ki”, den här känslan, det är det man ständigt får jobba med. Tekniker blir bara rörelser om inte det är med. När man hittar känslan då är det väldigt speciellt.

Vad är det som sker då?

– Vissa gånger kommer man inte ihåg en enda teknik för att något händer. Man har tränat i massor av år och plötsligt händer något bara, allting bara stannar. Sen fungerar det bara utan att man förstår riktigt varför.

Är det något som har med partnerns samspel att göra?

– Ja, det krävs ju att man är flexibel med sin partner. Man måste läsa din partner, man måste kunna vara ödmjuk när du är den som ska bli kastad, och veta att vi inte tävlar, vi försöker inte besegra varandra. Utan vi försöker hitta den gemensamma harmonin.

För mig kan aikido se väldigt mjukt ut, mitt i alla kast och fall.

– Ja, men det stämmer. Det är ju väldigt mjukt när du tittar på det, men i vissas ögon kan det också se brutalt ut. Man flyger ju flera meter i luften ibland, man rullar runt och det går fort. Så visst, aikido kan vara väldigt tufft också. Men mitt i alla måste ”ki” alltid finnas med.

Det som sker individuellt är den stora skillnaden då mot nu.

– Annars sker den stora skillnaden mellan då och nu på det individuella planet, skulle jag säga. Man förstår mer mu mer man tränar och man hittar de här grejerna man söker efter, och vet vad man söker efter. Ibland kan det ta lång tid att veta vad det är man egentligen letar efter.

Hur är de momenten – när man hittar det man söker?

– Aikidon är på något sätt upprepningens konstform. Ju mer en teknik eller rörelse upprepas desto mer blir det en del av en själv, så att säga.

Thomas ler, lite så där som man gör när man minns eller talar om något kärt.
Att aikido betyder mycket för honom är en underdrift.

Det syns om inte annat i träningen den här dagen också.
För tjusig är träningen att titta på.