Mikaela Rydelius minns Sverigelägret som något väldigt positivt. Hon tycker att det är ett bra tillfälle att utvecklas i sin aikido, knyta nya kontakter och ha roligt över gränserna för stil- och klubbtillhörighet.
Jag träffar Mikaela Rydelius, aktiv i Iyasaka Aikidoklubb i Stockholm, för att prata om känslan av hennes allra första Sverigeläger. Mikaela började träna aikido för cirka nio år sedan, och tränade sitt första Sverigeläger i Kalmar 2012.
Före Sverigelägret 2012 hade Mikaela varit i Japan och i andra länder, samt på Iyasakas egna läger och tränat. Däremot var listan över andra svenska läger hon varit på kort. Men när hon tränade på jubileumslägret som hölls när svensk aikido fyllde 50 år 2011, där instruktörer och utövare från hela landet var närvarande, blev hon nyfiken på andra stilar. Hon bestämde sig därför för att träna på Sverigelägret nästkommande vår.
Intensivt och härligt nördigt
Mikaela berättar att hon hade höga förväntningar på Sverigelägret. Trots att bara några få utövare från Iyasaka skulle åka dit och alla de närmaste träningskompisarna hade annat inplanerat, tyckte hon att det skulle bli roligt.
– Jag tänkte mig en större version av 50-årsjubileet, där det var många från olika stilar med och tränade. När vi tränar tillsammans allihop har alla en helt annan attityd och är mer öppna än annars, säger hon.
Från lägret minns hon mest övergripande saker, som den positiva stämningen och gemenskapen, och fortsätter:
– Lägret kändes väldigt intensivt och härligt nördigt. I början kändes det som att fyra dagar var mycket, men på slutet undrade jag var tiden tagit vägen. Det var väldigt roligt och en fin stämning hela tiden. Och alla var nyfikna, ödmjuka och öppna för andras sätt att träna på.
Roligt med nya förebilder
Hon kommer ihåg att alla delade med sig av tidigare erfarenheter av instruktörerna, och att det pratades mycket om vilka man skulle träna för. Själv är Mikaela glad att det var många duktiga, kvinnliga instruktörer där. Hon menar att det ibland är svårt att hitta bra förebilder med liknande fysiska förutsättningar som hon själv har. Men på lägret upptäckte hon många som hon tyckte utförde sin aikido på ett stabilt och bra sätt. Åsa Bergström, Pia Moberg och Anna Wilder Hjerppe är några av de hon tränade för. Mikaela tycker att de höll roliga, givande pass och hon ser fram emot att träna för dem igen. Utöver träningen handlar Sverigelägret också om att knyta kontakter.
– Jag träffade många nya människor på lägret som jag ser fram emot att träffa igen, så jag hoppas att de kommer på lägret i vår. Och så tränade jag en del med Laila Fladberg, och pratade mycket med henne. Därför blev jag väldigt glad när jag såg att hon instruerar i år. Det ska bli extra roligt att träna för henne.
Om man aldrig varit på ett Sverigeläger förut, varför ska man åka?
– Det är bra att komma ut utanför sin klubb och se något annat än det man är van vid. Det är utvecklande. För mig är aikido väldigt personligt, och man behöver prova olika saker för att veta vad som passar en. På Sverigelägret har man en jättebra chans att göra det. Dessutom är det ett av få tillfällen när alla tränar och pratar aikido i fyra dagar. Det är en otrolig gemenskap och jag hoppas att man ska känna sig hemma där. Det gjorde jag i alla fall.
Mikaela berättar slutligen att hon lämnade Sverigelägret 2012 med en känsla av mersmak, och minns att hon tänkte:
”Om två år ska jag definitivt åka dit igen!”.
Text: Eva Hedman Foto: Lars Johnsson
