Olsson var med på de stora mästerskapen. Han blev Europamästare och VM-tvåa. Men han kastade även öppet sin trikå i en soptunna på Globen efter en VM-förlust. OS i Barcelona 1992 skulle bli hans livs äventyr men efter förlust i den första matchen lämnade han OS-byn i vredesmod. Hans frustration orsakade naturligtvis stora rubriker, det fanns inga ledare som lyckades fånga upp Olssons ångestladdade utbrott.
Jörgen Olsson mådde inte bra under delar av sin idrottskarriär. Något han har berättat om i sin bok Gossen Ruda. Hans karriär var kantad av prestationsångest. Jörgen betraktades av brottningsledarna och till viss del även av sportjournalisterna som lite udda, en person som var svår att få grepp om.
Brottning har, precis som många andra kampsporter haft rätt så många ledare med tuff stil. ”Ledarna vågade inte blotta sig. De skulle vara stora och starka. Jag har inga problem med att säga till en 12-åring att jag grät som ett litet barn när jag var 22 år gammal. Det vågade inga ledare säga i mina ungdomsår. Vad fan piper du om fick man höra, säger Jörgen Olsson bland annat i SDS-intervjun.
Jörgen Olsson är i dag en annan person än den han var under åren som elitbrottare.
Han jobbar som konsulent och tränare i Limhamns Brottarklubb. Han är ett föredöme som idrottsledare.
Jag blir glad när jag läser om hur Jörgen Olssons ser på sin roll som idrottsledare. Det behövs mer av Jörgens tänk inom idrotten, framför allt inom kampsporterna, där förlusterna kan vara extra smärtsamma.
En idrottsledare ska få en ung kille och tjej att växa som människa. En modern idrottsledare vågar öppet tala om känslor och misslyckande. Jörgen Olsson hade, trots många ångestladdade stunder, en snygg karriär. Jag tror att han med sin erfarenhet skulle kunna bli en uppskattad föreläsare för våra unga kampsportare. Det gamla machoidealet måste vara ett minne blott.
Jag har själv sett en del idrottsdrömmar krossas på grund av psykisk ohälsa. För 10-talet år sedan, vid ett SM i styrkelyf, inträffade en sak som skakade om mig rejält. Efter tävlingarna träffade jag en kille som hade bommat ut sig. Lyftaren, som var stark och lovande, sa med glansiga ögon: ”Det känns som att jag går till min egen begravning. Jag har laddat för denna tävling i ett år och så går det så här”.
Den här killen var helt knäckt och dök aldrig mer upp i något sportsammanhang.
Jag ska nämna att jag genom åren har träffat på många fantastiska idrottsledare som brinner för sina uppgifter, men dessvärre har jag även stött på personer som aldrig borde haft roller inom idrotten.
Kampsportsåret har precis börjat. Det stundar många härliga tävlingar under 2020, på olika nivåer. Det blågula medaljregnet på de stora internationella mästerskapen kommer att fortsätta. Jag hoppas att alla våra fighters får uppleva glädje och positiv stöttning från tränare och ledare.
xxx
Avslutningsvis konstaterar jag att inte någon av våra duktiga kampsportare blev nominerade till Idrottsgalan. Varför är jag inte förvånad…?
Lämna en kommentar
Du måste varainloggad för att skriva en kommentar