Jag vill bli världsmästare, sa hon. Och det lät som den självklaraste saken i världen.
En dag för ett par veckor sedan satt jag och tittade på ett pass i muay thai under MMA Academy Summer Camp. Det var en av de där riktigt varma dagarna när solen formligen gassade utanför, och luften i lokalen var tung att andas trots att jag inte deltog i träningen. Jag ska väl egentligen inte klaga på de få bra sommardagar vi haft hittills i år, men det var inte särskilt bekvämt…
Så plötsligt landade min blick på någon som fick mig att glömma träsmaken från bänken.
Denna någon var en elvaårig tjej som vid första anblicken drog till sig uppmärksamhet just för att hon var mycket yngre än de flesta andra i lokalen (Summer Camp har huvudsakligen vuxna deltagare).
Sekunden senare placerade hon fötterna och kroppen på exakt rätt ställe för att rikta en perfekt spark mot sin sparringpartner. Och den här tjejen som var kortare än alla andra verkade med ens ta större plats i rummet än de övriga tillsammans.
Senare fick jag veta att hon heter Vanessa och har tränat thaiboxning på Fightclub Stockholm i två och ett halvt år. Hon tränar med en attityd och beslutsamhet som är få förunnad, och har roligt under tiden hon gör det. Det märks bland annat på sättet hon rör sig, hur hon söker kontakt med sina medtränande och hur teknikerna sitter vid genomförandet. Sin ringa ålder till trots har hon fått tillstånd av klubben att träna på alla pass, vilket talar mycket för hur långt hon kommit redan.
Till råga på allt verkar hon betydligt mer självsäker och världsvan än de flesta elvaåringar jag känner till, utan att för den sakens skull vara stöddig. Hon är tvärtom en tillmötesgående, glad och trivsam tjej.
Jag tycker egentligen att skälet till att någon tränar inte spelar så stor roll, men kunde inte låta bli att fråga om hon har någon målsättning med sin träning. Svaret kom utan en sekunds betänketid.
”Jag vill bli världsmästare”, sa hon. Och för mig som ännu bara sett lite av denna talang känns det som den självklaraste saken i världen att hon ska lyckas.
Det är inte svårt att vara avundsjuk på en sådan inställning, oavsett vilken idrott man valt att utöva. För egen del vill jag gärna omvandla den avundsjukan till inspiration att träna lite mer, lite hårdare och att vara mer målinriktad, så att jag kanske kommer lite längre (trots att det inom min idrott inte finns några världsmästare i den bemärkelsen som ordet används mest).
För jag är säker på att om Vanessa fortsätter att träna som hon gör nu, blir hon inom kort en av våra nya stora stjärnor och en grymt bra förebild för andra unga idrottare med världsmästarambitioner.
Text och foto: Eva Hedman
