I kväll kan hon skriva kampsportshistoria – igen

Jag minns den gamla skoltiden. Då man började ha små fester hemma hos folk. Det började i femte, sjätte klass, typ.

Jag var klassad som ”sportfåne” och blev sällan bjuden på fest hos skolans ”tuffingar”. Jag minns att det inte bekom mig förrän en av mina bästa vänner blev bjuden. Men inte jag.

Min idrott hade tagit mig så långt att jag i det närmaste inte umgicks med mina klasskompisar. Så det var ett tag då jag kände mig utanför, det var ett tag då jag inte ville gå till skolan på måndagar för att många av de andra pratade om festen ”alla” hade varit på under helgen.

Allt medan jag hade spelat antingen hockey, fotboll eller någon annan idrott.

Men i högstadiet bytte jag skola. Från Johannesskolan ute vid Norrtull till Engelbrektsskolan på Östermalm – och när det vankades fest blev jag så bjuden.
Jag var stolt. Lika stolt som när jag avgjorde en viktig hockeymatch.
Festen innebar också att jag träffade min första riktiga tjej – och ett annat liv tog sin början.

I kväll är det fest. Och för första gången är kampsporten inbjuden. Och i mig ryms skolförnimmelser. Deluxe. För Patricia Axlings plats bland de fyra i Årets nykomling har skänkt mig oerhört mycket glädje.

Och kanske blir det som den där första gången jag blev bjuden på fest i skolan – kanske hittar kampsporten nya kärlekar under kvällens Idrottsgala.
Ty, där glädjen frodas öppnar livet sin stora port.

Och Axling är redan historisk som förste nominerade kampsportare någonsin.
Och är på sätt och vis, självklart, redan en vinnare.