Även för en mästare finns det ett bäst-före-datum

Jörgen Hansen var ett första klassens fullblodsproffs. En fighter som gav precis allt för den betalande publiken. Hansen var kanske inte så känd i Sverige men i Danmark hade han en hjältestatus. Danmark har haft åtskilliga stora boxningsmästare. Om man bara ser till populäritet var Hansen The Greatest. Han var verkligen folkkär.

När Gamle Hansen – som han kallades – boxades kunde precis allt hända. Som när han blev europamästare 1979 efter att ha besegrat britten, storstjärnan Dave Green på knockout. Hansen blev nerslagen i den andra ronden men kom tillbaka i ronden därpå och knockade mästaren.  Jörgen Hansen fick alltid extra krafter när man minst anade det.

Gamle Hansen gick 92 proffsmatcher ( 78-14). Hans karriär sträckte sig från 1969 till och med 1982. Jag var med på hans sista match, december 1982 i Randers. Gamle Hansen mötte och poängbesegrade Perico Fernandez. På natten bjöd promotorn Mogens Palle på stor bankett på hotell Randers.  Det var stämningsfullt när tårtan med 92 ljus bars in i lokalen.

Det är högtidligt men samtidigt vemodigt när en stor fighter tar farväl. Danmark har haft många fantastiska proffsboxare efter Jörgen Hansen men ingen så folkkär som Gamle.

Efter proffskarriären försörjde sig Hansen bland annat som servitör på en restaurang i Köpenhamn. De sista åren var Jörgen Hansen svårt demenssjuk. Kanske var sjukdomen resultatet av ett långt liv i ringens tjänst.

Även för en mästare finns det ett bäst-före-datum. En del går tyvärr en match för mycket.

När strålkastarna slocknat och applåderna tystnat väntar oftast en ny och bister verklighet, även för den mest firade gladiatorn.

Det är inte bara boxare och kampsportare som kan få problem när den ”andra halvleken” ska ta sin början. Jag har tagit del av många elitidrottares berättelser om hur tufft det kan vara efter karriärslutet.

Torgny Mogren, skidlegendaren, sa en gång i en intervju: ”Ibland, när man var mitt uppe i karriären, kunde man bli trött på alla journalistfrågor. Men efter att jag hade slutat var det inga journalister som ringde och frågade hur jag mådde och det var något jag kunde sakna…

I min värld är kampsportshjältarna inte bara värda publikens hyllningar.  De är i allra högsta grad värda en rejäl pension efter insatserna i ring och bur.

En stor fighter ska inte behöva oroa sig för ekonomin den dagen han eller hon drar sig tillbaka från rampljuset. En kampsportens hjälte, som med sina fighter har frälst publiken, förtjänar ett bekymmersfritt liv efter karriären.

Men livet är alla gånger inte rättvist. Sportframgångar är en färskvara och ibland kan det vara svårt att notera kraften i varningsklockorna. När Jörgen Hansen la handskarna på hyllan kunde han göra det med ålderns rätt.

För Erik Skoglund blev det inte samma glansfulla slut på karriären. Fram till december i fjor var han en av Sveriges främsta proffsboxare men en hjärnskada i samband med sparring förändrade radikalt hans liv. I dag går Skoglund en rehabkamp för att komma tillbaka till ett vanligt liv.

Jag älskar idrott och då framför allt sporterna på kampsportsträdet. Jag vill att alla kampsportares äventyr ska ha ett lyckligt slut. Men då och då smärtar det dessvärre till inombords.

När Gamle Hansen dyker fram i minnenas kammare ser jag dock bilder av en hårdför och älskad fighter.

Gamla goda fighters finns för alltid i våra tankar.

Xxx

Slutligen noterar jag att superlöftet, thaiboxaren Josefin Lindgren Knutsson förklarat sig redo för VM i Mexiko. Bra. Först medalj på ett stort internationellt mästerskap, därefter en proffssatsning.  Det är så jag ser på det hela och Josefins thaiboxningskarriär har ju nästan precis börjat.