Gustafssons dragningskraft har varit otroligt stor

Det känns alltid ledsamt när stora fighters tar farväl. Oftast kommer tack-och-farvälet plötsligt, ibland sker slutföreställningen efter en grym förlust. Alexander The Mauler Gustafsson, 32, fick själv regissera avslutet på sin sista show.
Tack och lov. Han gjorde det efter förlusten den 1 juni i Globen mot Anthony Smith och det skedde på ett professionellt och ärligt sätt. Men det var nog inte bara jag som kände vemod inom mig efter The Maulers chockartade besked.  

10 juni 2019  |  Kent Hansson

Ett liv på kampsportens stora scen sliter, på både kropp och själ. En förlust i en stor fight på hemmaplan är inget man skakar av sig på ett lättsamt sätt.
Genom åren har jag som sportjournalist för Expressen och Kvällsposten rapporterat om många av Sveriges främsta idrottare. En del påstår att man som sportskildrare ska vara objektiv, men för egen del stämmer det inte.

Jag gläds med svenska idrottsstjärnor när de når stora framgångar, det känns oerhört trist när blågula medaljhopp får sina drömmar krossade.
När jag bänkar mig för att se en stor kampsportsfight är det många saker som surrar i skallen. Det gamla talesättet att ”ett enda slag kan avgöra en fight” stämmer, det har jag själv fått vara vittne till vid flera tillfällen. Den hårfina och kusliga skillnaden mellan succé och misslyckande finns framför allt inom den professionella kampsporten. 

I proffsvärlden råder kapitalismens regler, men fighters vet vad som gäller och de klagar sällan. För oss betraktare till skådespelen i ring och bur kittlas vi av ödesmättade matcher. Alexander Gustafsson blev trots tre försök aldrig UFC-mästare, men ingen kan påstå annat än att han gjort avtryck inom svensk kampsport. The Mauler har sen den första UFC-fighten mot Jon Jones, 2013, varit en av svensk kampsports stora profiler. Hans dragningskraft har varit otrolig stor. Gustafsson checkade ut från den stora gladiatorburen efter en förlust, men vi kommer minnas honom som en spektakulär fighter som gav allt.

8 mars 2014 var jag i London vittne till när en annan stark kampsportsprofil tog ett näst sista steg på sin UFC-karriär. Mats Nilsson förlorade mot Luke Barnatt på tko och jag minns hur det högg till i mitt fighterhjärta när han sargad i ansiktet lämnade buren. Jag anade då att jag bevittande slutet på en snygg kampsportskarriär.

Men de enorma hyllningar Mats fick ta emot när han tågade ut från buren i O2-arena dämpade min värsta besvikelse.

Mats gick sen ytterligare en match i Las Vegas innan han avslutade karriären. Helsingborgaren kan se tillbaka på en grym kampsportskarriär som bland annat innehöll tre VM-guld i Fila-grappling. Det där med att ranka Sverige främsta idrottare, i dåtid och nutid är vanskligt. Det är ju ett svårt, nästan omöjligt uppdrag att göra en rättvis bedömning när man ska göra rankinglistor över olika idrottsprestationer. Det dräller nämligen av stora internationella mästare inom den svenska idrotten.

För att bli kandidat till Jerringpris och Svenska Dagbladets bragdmedalj krävs det VM-guld, EM-guld, eller ett titelbälte. Gustafsson kunde därför aldrig komma ifråga till Sveriges finaste idrottspriser. Men när det gäller Gustafsson nämns hans namn ändå med största respekt, både i Sverige och utomlands.

Gustafsson fightades under sju år i i världseliten. Han fick 2015 närmare 30.000 personer att bänka sig mitt i natten på Tele 2-arena för att följa kampen mot  Anthony Johnson. Gustafsson förlorade förvisso men han fick ett kvitto på folkets kärlek. Den kampsportare som lockat flest åskådare till en match i Sverige är boxaren Ingemar Johansson. 53.614 personer såg 1958 Ingos match på Nya Ullevi mot amerikanen Eddie Machen.

En titelfight mellan Gustafsson och Jon Jones hade säkert kunnat lockat 40.000 åskådare till Friends. Bara en tanke, en spännande sådan, men Gustafsson kommer säkert stå fast vid sitt beslut.

xxx

Slutligen önskar alla mina vänner i kampsports-Sverige en riktigt skön sommar. 

Fajt on.

Lämna en kommentar

4
7
8