Gunnarsson, en av de stora

Jag träffade Therese Gunnarsson första gången hösten, eller var det kanske sensommar, 2009. Vi satt båda i en landslagsbuss på väg till den vackra byn Villach i Österrike, där VM i kickboxning skulle hållas.

Det var min allra första resa tillsammans med något av våra landslag och jag var både nervig och upprymd. Kickboxarna hade verkligen välkomnat mig, gjort mig till en del i det laget. Men, som det alltid är – ju närmre själva mästerskapet man kommer, desto mer går man in i sina respektive roller och världar.

“Och just det ögonblicket tycker jag beskriver Gunnarsson som person”

Där satt jag och begrundade landskapet när en röst på bred skånska frågade vem jag var.
Och just det ögonblicket tycker jag beskriver Gunnarsson som person.
En nyfiken och trevlig människa som är duktig på att se och lyssna på folk.

Hon var också duktig i ringen det mästerskapet. Smått fantastisk. Det blev ett VM-silver och på läktaren fanns hennes föräldrar och var så stolta.

De har fått många fina, stolta, idrottsliga ögonblick från Therese. Jag med.
2011 vann hon VM-guld efter en sensationell upplösning av VM-finalen, där Gunnarsson var lite illa ute, men en välriktad spark sänkte finalmotståndet och stegrade samtidigt Therese till höjder som bara ett fåtal nått tidigare.

“En av de klarast lysande stjärnorna på kampsportshimlen”

Hösten 2012 vann Gunnarsson också WAKO Pro-titeln på hemmaplan i Sundspärlan (vilket fantastiskt namn på en arena) i Helsingborg, en bedrift endast Caroline Ek mäktat med tidigare.

Gunnarsson valde efter det att satsa på thaiboxning och boxning. Hon gick SM-final i boxning, och har ett EM-brons i thaiboxning som kanske främsta meriter i de idrotterna.

När Gunnarsson nu väljer att lägga av gör hon det som ovedersägligt en av de klarast lysande stjärnorna på kampsportshimlen. Men hon har också alltid varit en god lagkamrat, något som lyste igenom i vårt första möte i den där bussen 2009.

Tack för allt, Therese.

—–

I helgen hölls galan Empire Fighting Series på Maximteatern i Stockholm. Arrangörerna Amanda Eckers, Rodrigo Silva och Synöve Asplund lyckades verkligen skapa en intim och känslofull gala.

Matcherna var härliga och det märktes tydligt att både publik och deltagare trivdes i teatermiljön runt Karlaplan.

I en fyrpersonsturnering under kvällen möttes Emma Stonegård Abrahamsson och Erica Björnestrand i en match som jag upplevde som en av årets kanske bästa matcher. Stonegård Abrahamsson vann tillslut och visade med eftertryck att VM-silvret i Bangkok i somras inte lär bli en engångsföreteelse.

Foto: Hamid Ershad Sarabi